Det ser ut att börja hända saker. ”Klimatet är den viktigaste valfrågan” var rubriken i DN den 5 juni när Danmark gick till folketingsval och i EU-valet veckan innan, ökade den gröna gruppen i EU-parlamentet med 19 mandat. Det är storslaget. Men demokrati är komplicerade saker. Förhoppningen och löftena om bättre villkor för alla genomsyrar fortfarande partipolitiken och ett av de största problemen för grön politik är att den per automatik innebär begränsningar. Man kan framställa det på olika sätt, men det går inte att få miljöpolitiken att verka som om det kommer att bli mer av allt och att alla kommer att få det bättre. Det fungerade under efterkrigstiden, när resurserna framstod som outtömliga, och även om samhället inte var helt rättvist, rådde det i många kretsar en tro på att det skulle bli det så småningom. Den gröna politikens begränsande natur är ett demokratiproblem eftersom en majoritet måste vilja ha grön politik för att det på allvar ska kunna bli en förändring. Men är det ens möjligt att en majoritet ska vilja rösta för begränsningar i den egna levnadsstandarden? Och hur kommer folk att rösta när begränsningarna ska fördelas?
I ett avsnitt av Klotet i Sveriges Radio, från januari 2019, som handlar om den nya miljöpolitiken efter januariavtalet i år, efterlyser Anna Kaijser, miljöforskare vid Linköpings Universitet, en politik som räknar med klimatarbetets konsekvenser för alla grupper i samhället. Det finns flera aspekter av miljöorättvisa. En är att marginaliserade grupper är mer utsatta för miljörisker än andra, vilket bekräftas bland annat i en artikel från Europeiska miljöbyrån, publicerad 14 maj 2019. En annan aspekt är att en miljöomställning innebär att folk riskerar att förlora sina jobb och att alla inte har tid eller råd att miljöanpassa sin konsumtion, eller att många tvingas miljöanpassa, trots redan ansträngd ekonomi och låg levnadsstandard. Det senare skulle kunna bli en icke önskvärd bieffekt av den i övrigt konstruktiva idén om skatteväxling.
Anna Kaijser tar upp de gula västarna i Frankrike. Men även om just deras rörelse kan betraktas som en missnöjesprotest är de en del av problemet, eftersom gränsen mellan allmänt missnöje och verkliga behov som inte tillgodoses är diffus. Exemplen kan diskuteras, men poängen är att en demokrati inte klarar hur många missnöjda invånare som helst. Det har konstaterats att de som förlorar ett val, ofta har svårt att acceptera valresultatet. Regeringar med mycket liten majoritet, eller rentav minoritet (Sverige som ett exempel, eller Macrons Frankrike, som ett annat), har per automatik mycket att jobba med när det gäller mängden samlat missnöje, även om de missnöjda kommer från olika läger, som i fallet gula västarna.
Det man kan göra är att begränsa begränsningarna genom att använda förnybara energikällor, men det går fortfarande åt material (plast, metaller och mineraler, till exempelvis solpaneler och vindkraftverk, för att inte tala om elbilar), och alltihop genererar fortfarande stora mängder avfall (inte minst elektronik).
Det är det här, och att vi lever i ett demokratiskt land, det handlar om. Majoriteten måste vilja ha grön politik och en grön omställning även om det innebär försämringar i levnadsstandard. Det kan tyckas oöverkomligt. Men det är den enda möjliga vägen. Och vägen dit är rättvis fördelning av både försämringarna och miljövinsterna.
Ann-Marie Ljungberg
Biolog och ledamot i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Göteborg